KALEVALAS HJÄLTAR

till huvudmenyn

Bekanta dig med figurerna genom att klicka på dem en i taget.

Testa sedan dina kunskaper med hjälp av uppgifterna som du hittar längst ner på sidan.

Uppgifter

Hiisi (= rå, djävul):

Vi rån är onda andar och vi bor i Hiitola långt från människoboningar. I skogen bor skogsråna och i vattnet vattenråna.

Vi väsnas mycket och har ofog för oss genom att utföra olika hyss. När det händer något besynnerligt åkallar många våra namn: ”Jädrar också!”

Också många märkliga platser har fått namn efter Hiisi: Ensamma stenblock i skogen kallas ”hiidenkivi” (= jättekast, flyttblock). Brunnar som under istiden uppstått genom att borra sig in i berg kallas för ”hiidenkirnu" (= jättegryta).

Kanske kan råna slunga jättelika stenar och borra i berg!

Väinämöinen:

Min mor var Ilmatar, luftens dotter, som först skapade världen och sedan mig. Jag är en gammal, mäktig och vis ledare och Kalevalas mest betydande hjälte.

Jag är också en schaman och sångare, som bygger världens första kantele. Jag drömmer om en hustru, men ingen ung jungfru accepterar mitt frieri.

Aino:

Jag är en ung jungfru, Joukahainens enda syster. Därifrån kommer mitt namn Aino (ainoa = enda).

Min mor vill att jag ska få en rik och berömd make. Gamle Väinämöinen skulle ha fallit henne i smaken.

Men jag vill inte gifta mig med en gammal gubbe. Hellre går jag ner i vågorna och blir jungfru åt Vellamo, i Ahtis rike.

Joukahainen:

Jag är ung och ståtlig. Jag anser själv att jag också är klok, fastän jag förlorade visdomsmätningen mot gamle Väinämöinen.

Allra mest grämer jag mig över att jag lovade bort min syster Aino till hustru åt Väinämöinen. Jag gjorde det i självförsvar, eftersom jag inte ville bli kvar i kärret som Väinämöinen hade sjungit ner mig i.

Lemminkäinen:

Jag är Kalevalas våghals. Jag har många praktfulla namn som blottlägger hela mitt liv.

Lemminkäinen betyder älskad eller omtyckt. Många kvinnor har blivit förälskade i mig, eftersom jag är stilig och djärv, men själv älskar jag min mor mest av allt.

Ahti Saarelainen kallas jag eftersom jag bor på en ö.

Kaukomieli kallas jag för att jag vill till fjärran länder för att kriga och kämpa.

Benämningen liderlig har jag fått av dem som ser mig som obetänksam och lättsinnig.

Lemminkäinens mor:

Jag får bära de sorger och bekymmer som min son Lemminkäinen orsakar. Min son lyssnar inte på mig, utan störtar mot döden, mot Tuonela älv.

Jag älskar min son så mycket att jag samlar ihop delarna av honom ur älven och ber Gud att återuppväcka honom.

Kyllikki:

Jag kallas för Saaris vackra blomma. Män blir lätt förtjusta i mig.

Jag trodde att Lemminkäinen skulle bli en bra make åt mig. Pyttsan! Han bedrar både mig och andra kvinnor allt vad han hinner. Därför vill jag hitta en bättre make åt mig.

Seppo Ilmarinen:

Jag är Kalevalas skicklige och flitige smed. Av Väinämöinen får jag i uppdrag att smida en mirakelmaskin, Sampo, som ingen annan har lyckats bygga tidigare.

Jag lyckas med mitt uppdrag, och med Sampo med oss beger vi oss iväg på friarfärd till Pohjola. Vi drömmer båda om att få Louhis dotter.

Som avslutning på många utmanande uppdrag och äventyr väljer Pohjolas dotter mig till sin make.

Louhi:

Jag är Pohjolas husmor, Pohjas glestandade gumma, som beskrivits som elak. Jag är fruktad men också högaktad, eftersom jag vågar sätta mig upp mot Väinämöinen.

Männen i Kalevala blir i tur och ordning förälskade i min vackra dotter och kommer och ber mig om hennes hand. Jag ger dem omöjliga uppdrag för att få reda på vem av dem som är mest värdig min dotter.

Pohjolas dotter:

Kalevalas män är förälskade i mig eftersom jag är så vacker. Men jag vill inte gifta mig med vem som helst. Därför låter min mor Louhi männen utföra olika stordåd.

Mitt favorituppdrag är fångandet av älgen eller hästen från Hiisi, ett ont ställe som liknar helvetet.

Till slut går jag med på att bli hustru åt Ilmarinen, eftersom han är en rejäl, ordentlig och flitig smed. Vi har ett stort och praktfullt bröllop som varar i flera dagar.

Kullervo:

Jag är född under olyckliga stjärnor och vandrar runt föräldralös och hånad av människor. Det är säkert därför jag under livets gång gör onda gärningar, som inte går att gottgöra på något vis.

Världen är orättvis, för de oskyldiga får alltid lida mest. Jag vill inte vara någon elaking!

Tapio och Mielikki:

Vi, skogens husfar och matmor, bor i skogen och pysslar där om våra döttrar och söner.

Det är roligt att klä sig i skägglav och grässkor. Många jägare och bärplockare försöker locka oss med sina besvärjelser för att få en god fångst:

Skog, var frikostig, var givmild,
Tapio, var gunstig mot mig!
Visa vägen till den dunge,
led mig rätt på just den kulle,
där det finns en fångst att hämta,
där du vet att byte vankas!

Mielikki, du skogens matmor,
vita skogsfru, vackert svarvad!
Sänd iväg ditt guld på vandring,
låt ditt silver ströva hitåt
komma jägaren till mötes,
där han söker skogens skatter.
(14: 23-50)

Ahti och Vellamo:

Vi är vågornas vackra, goda och högaktade skyddsandar. Vi kallas också för vattnets gubbe och gumma samt för vattenrån.

Vi bor under vattenytan i Ahtola. Vår uppgift är att ge goda fångster av fisk, att blåsa upp vågor och att sörja för gynnsamt seglarväder.

Ahti och Vellamo:

Vi är vågornas vackra, goda och högaktade skyddsandar. Vi kallas också för vattnets gubbe och gumma samt för vattenrån.

Vi bor under vattenytan i Ahtola. Vår uppgift är att ge goda fångster av fisk, att blåsa upp vågor och att sörja för gynnsamt seglarväder.

Tuonis dotter och Tuonelas svan:

Tuonela är de dödas rike och jag, Tuonetar eller Tuonis dotter, ser till att inte de levande tar sig över Tuonela älv från de levandes rike till de dödas rike.

I Tuonelas svarta älv simmar Tuonelas svan. Den som skjuter det här heliga djuret dör också själv.

Så går det för Lemminkäinen, men Lemminkäinens mor samlar ihop delarna till hans kropp ur älven och han återuppväcks igen.

Örnen:

Jag är jätteörnen. Jag har väldiga, starka klor, som jag kan bära till exempel människor i.

Jag är så stor att när min ena vinge nuddar himlen, nuddar den andra vattnet. I Kalevala räddar jag Väinämöinen ur hans sjönöd.

Huggormen:

Många är rädda för mig och vill inte ens se mig. På min rygg ståtar en blixt, åskans tecken.

Louhi befallde Ilmarinen att plöja en åker som kryllade av huggormar. Ilmarinen gjorde handskar av järn och benskydd av stål och satte igång, eftersom han ville ha Pohjolas vackra dotter till sin hustru.

Mina bröder och jag jagades bort av Ilmarinen! Han hade rentav mage att kalla oss för maskar!

Björnen:

Jag är björnen, honungskardan, tasseman, skogens gyllene konung.

I skogen är jag en fruktad och respekterad invånare. Louhi bussar mig på Väinämöinen, men han vet hur man fäller mig. För att fira min död anordnas en stor fest.

 

Ukko, överguden:

Jag bor i molnen och ser därför hela världen! När jag blir arg slungar blixtarna ur himlen och min röst dånar.

Benämningen ”ukkonen” om åskan är underlig, eftersom det betyder liten gubbe. Kanske är människorna rädda för mig och försöker med det ringaktande namnet också förringa mig.

Jag behövs, för sädens tillväxt hänger på hur jag låter regnet falla ner över marken. Därför ber människorna till mig.

Och då kom det milda regnet,
skurar som av honungsdricka,
föll över den färska brodden,
över markens nya gröda.
(2:a sången)

Iku-Turso:

Jag är sjöodjuret. Jag försökte hjälpa Louhi att välta Väinämöinens båt när han stal Sampo från Pohjola.

När Väinämöinen med sina vänner flydde från Pohjola med Sampo i båten höjde jag mitt huvud ur havet intill Väinämöinens båt. Jag försökte skrämma honom, men den här förfärlige mannen grep mig i örat och krävde att jag skulle försvinna ner i havet igen.

Är jag för snäll för att vara odjur?

Därför steg jag upp ur havet,
därför kom jag upp ur djupet
att jag tänkte mig att döda
hela Kalevalas manskap,
och ta Sampo med till Pohja.
Om du släpper mig i vattnet,
skonar dumma mig till livet,
skall jag aldrig mera komma
inför någon mänskas ögon.
(42:a sången)